Blog

Leva om sommaren

Det är lätt att leva om sommaren. Det finns så mycket att se, så mycket att göra. Så mycket som inte kostar så mycket alls. Då har jag svårare att finna tid till att blogga, jag har så mycket annat att göra. Jag funderar fortfarande på HUR jag vill leva som jag skrivit om både en och två gånger. Men just nu jag mer upptagen med ATT leva, så det blir färre funderingar faktiskt. I alla fall om just det. Nu är det annat som rör sig i mitt huvud, mindre viktiga saker. Som vad jag skall äta till middag, och då är det inte tankar om fiskbullar heller. Snarare om grillning, goda såser och färskpotatis. Inget som är billigt alltså, bortsett från potatis ett par veckor om året. Men jag älskar sommaren och har inte ork att leva billigt då. Det finns ju heller ingen poäng i att leva billigt om man ändå inte kan leva som man vill. Och det är ju hela tanken, så då får det kosta lite mer då och då.

Imponeras av hur vissa lever sitt liv

Nu har jakten på ett ”nytt sätt att leva” blivit något annat. Från att ha lästa andra bloggar som inspiration, finner jag mig nu ofta läsandes inlägg efter inlägg på bloggarna jag har hittat. Ett exempel är en oerhört imponerande historia om en kvinna som kämpat mot sin anorexi, och lyckats övervinna den. Otroligt inspirerande även om jag helt saknar erfarenhet av ätstörningar. Trots det så läste jag en hel del. Det får min ”skrivkonst” att blekna, men jag avskräcks inte av det – tvärtom!

veggies

På temat hälsa och ”leva livet” hittade jag även det här inlägget från januari, som trots att det är en stänkare för en föreläsning(?) innehåller en hel del matnyttig information. Jag känner tydligt igen tendensen hon beskriver: den att ”tokträna” för att komma i form, bara för att tröttna efter ett tar dagar och tröstäta en kexchoklad. Den vägen har jag vandrat allt för många gånger, det är jag nog inte ensam om.

Två inspirerande bloggar, men inget jag riktigt kan ta till mig i mitt liv. Visst borde jag börja träna, men det krävs antagligen mer än en blogg för att få fart på mig. Även om bloggen som i detta fallet är ovanligt välskriven och upplyftande. Inget nytt sätt att leva för mig denna dag, men väl så intressant läsning.

Ännu en tanke om att leva livet

Jakten bort från Nomadliv fortsätter, och jag har idag hittat fram till den här (något gamla) bloggposten. Där läser jag ovanliga åsikter – långt från Lilla My – om mindfulness och Yoga etc. Att det skulle vara en verklighetsflykt, en flykt UNDAN livet. Intressant tanke, de flesta hävdar motsatsen.

yoganidrasana-yoga-sleep-pose

Jag tycker i och för sig att det ligger något i tanken, men jag tror att var sak har sin plats. Yogans, eller mindfulnesshetens tomhet kan mycket väl bli en ”flykt” från livet, men det kan för andra bli ett sätt att ta DEL av livet – Att leva fullt ut.

Har man mycket stressiga tankar, eller bara mycket tankar i allmänhet, då kan det vara skönt att bara ”stänga av” en stund. Att bara få vila i tystnad, i tomhet kan vara värdefullt och viktigt. Men som med det mesta gäller det att göra saker med måtta. Om målet med livet blir just denna tomhet, då har det nog gått för långt. Men som redskap kan det vara hjälpsamt. Tycker jag.

Men andemeningen i inlägget är att man skall ta itu med sina problem, med det som skaver. DET tycker jag är en viktig tanke, det borde fler lyssna på. Ofta går vi och drar på saker som sakta bryter ner oss, istället för att, som man säger, ta tjuren vid hornen och ta tag i problemet.

Nästa sätt att leva

I min iver på att hitta ett sätt att leva, har jag i min jakt hittat fram till en (tidigare) deprimerad kille som har förändrat stora delar av sitt liv och nu (då) mår mycket, mycket bättre. Jag blir alltid glad av att höra att folk mår bättre, så hans inlägg gjorde mig på glatt humör. Däremot är hans livsval inget för mig, mest på grund av han utsliter cola.

1-2-3

Livselixir

Coca-Cola är, för mig, livselixiret. Utan cola stannar världen, eller i alla fall jag. Jag dricker chockerande mycket cola, och borde ha en blodsockernivå i jämförelse med glykossirap. Ändå mår jag bra av det, det är (nog) annat jag mår skit av. Men socker i sin naturligaste form (coca cola) är otroligt nyttigt och något livsformer som jag kräver för fortsatt överlevnad. Jag har ju nu en cola framför mig, och den har bara en konkurrent när det gäller min uppmärksamhet: Kaffe!

Så Cola och Kaffe, det är vad jag dricker. Det händer att jag råkar få i mig en klunk vatten mellan varven, ibland måste en alvedon sväljas ner snabbt. Då och då råkar jag också svälja när jag borstar tänderna, så vätskebalansen rubbas då och då.

Sömnen då?

Det är samma sak här. Jag vet inte om  kaffe och cola påverkar min sömn, för jag har alltid haft sömnsvårigheter. Men det spelar ingen roll om jag utesluter kaffe en hel timme innan läggdags, jag ligger ändå vaken halva natten. Det är då sånt här dyker upp i skallen.

Dags för kiropraktor

Jag har fått ont i ryggen igen, och måste hitta en kiropraktor som kan fixa till den igen. Jag har haft problem med ryggen sedan länge, men det blir värre om jag inte tränar ordentligt. Nu har jag inte varit bra nog på att röra på mig, och det har nu straffat sig ordentligt.

Jag läste på lite om kiropraktiker och behandlingar för att kolla om jag kanske skulle byta till en naprapat. Men jag tror att alla massage skulle vara obehaglig, så jag väljer som vanligt att ta en kotknäckare istället. Problem är att hon jag gick till har slutat (fick jag redan på idag) så jag är nu på jakt efter någon som är riktigt bra. Jag har redan förstått att jag inte kan leva på samma sätt som vanligt, utan måste ändra hela mitt sätt att leva – motion, kost och allt annat som det innebär. Nu är detta repetition, eftersom jag nämnt det både här och här. Trots det tjatar jag på. Kanske testar jag till sist Yoga ändå/igen.

Nu skall det ut och letas kiropraktorer och andra bloggar. Nu behöver jag mer inspiration inför kommande inlägg. Mycket, ofta och massor av inspiration. Jag undrar vad jag stöter på idag, jag har börjat bli nyfiken. Från början var det mest för att ha något att skriva om, men många skriver så bra att jag fastnar längre än tänkt. Så från att bara ha tänkt att läsa ett inlägg för att få något att skriva om, har det ofta hänt att jag fastnat länge och bara läst och läst. Jag som trodde att jag avskydde bloggar, fast jag hade ju aldrig riktigt gett det ett försök. Nu när jag faktiskt har läst på ganska många bloggar har jag förstått att jag hade helt fel och att det är riktigt kul. Man får små, små inblickar i andras liv och sätt att leva. Mycket roligare än jag trodde, och inte alls lika mycket ”jag, jag, jag” som jag trodde det skulle vara. Ofta har folk både intressanta och intelligenta åsikter. Som vanligt finns det naturligtvis undantag. Vissa ÄR inte intressanta eller intelligenta. Eller rakade under armarna.

Hur andra lever – nästa liv

Efter att i natt ”tvingats” läsa om feministiska stollerier, så har jag nu vilat upp mig och är redo för nästa man på listan. Eller kvinna om det råkar vara fallet, det är inte så viktigt. Jag har alltså sökt efter ”Leva livet” för att försöka hitta ett annat sätt att leva. Typ. Inte blir det Nomadliv, det har jag redan accepterat.

Nästa blogg fick mig att hoppa till. Visst kan man bli mörkrädd av feminister, men DETTA är något helt annat. Jag dristar mig till att snatta en bild från inlägget, bara för att dela med mig och ger er något att drömma om inatt.

img_2382

Alltså! Visst ÄR Lilla My något elak i böckerna, men detta är ju ondska personifierat. Ett otroligt skickligt arbetet, absolut, men EVIL!

Jag känner omgående att jag måste leta vidare, detta kan inte vara sättet jag vill leva. Jag gillar Gitel (Som har bloggen), men lilla My skrämmer mig från vettet.

Den enda som är läskigare än detta, det är Bob från Twin Peaks (som snart har nypremiär). När han dök upp i spegeln visste jag varken ut eller in. Det är 20 år sedan, men jag tänker på det med jämna mellanrum. Nu lämnar vi lilla My OCH Bob, och tar oss vidare mot glada, ljusa och goda miljöer istället.

Nästa blogginlägg kommer med goda råd om att leva livet. Förvisso är det ett gammalt inlägg, men en rad fick mig att reagera:

…då är det min förbaskade skyldighet att må så bra som möjligt

Alltså! Alltså! Detta är genialt.

Jag tycker dessutom hon har rätt. Så alla ni som surar och mår dåligt över ingenting – Det är er SKYLDIGHET att må bättre. (Kroniskt sjuka människor icke inkluderade, ni får ett glatt heja: ”Heja!”)

Jag tycker att Mie förtjänar en liten eloge för den formuleringen, så här kommer den:

applause

(Vilken Disneybild va?)

Hur vill andra leva?

När nu mina nomaddrömmar är ouppnåeliga, tvingas jag att tänka om och då tar jag gärna lite hjälp av andra tyckare. Trodde jag ja. Men när jag sökte på ”leva livet” hittade jag ju den här fenomenala bloggen med svidande kritik helt utan logiska felsprång och tankevurpor. Jag gillar framförallt framställandet av (om jag fattat det rätt) hennes kompis förra man/sambo/kille:

En kvinnlig vän försöker hantera att hennes son får ta hela smällen av att hans pappa vill hämnas på sonens mamma för att hon efter alldeles för många år ledsnade på att bli behandlad som värdelös på faktiskt precis alla områden. Han ville inte ens ligga med henne. Så starkt var hans behov av att straffa henne för att hon fortsatte vara levande i deras gemensamma liv att han till och med avstod från att tillfredsställa sina egna primära behov.

Han ville inte ens ligga med henne! 

Jag undrar om lilla fröken som skrivit detta funderat på hur samma mening hade mottagits om det var omvända förhållanden, att kvinnan inte ville ligga. En man som klagar på sin kompis fru för att hon aldrig vill ligga….Jorå serru! Jag gillar också hur toppenfenomenalt hon prickar skälen till sexbrist; hämnd, och inget annat. Tänk, bara tänk, om det beror på något annat. Tänk om han upplever hela hennes väsen (hennes inre) som vansinnigt oattraktivt. Skall hann ändå ligga? Är det ”hennes rätt” att utkräva? Hey, Mistah Taliban, tally me banana….

Ett nej är ett nej – Eller i detta fallet en hämnd!

Ytterligare exempel på hennes felfria logik hittar vi mellan raderna, även om det kanske uttrycks explicit också. Det finns gränser för hur mycket dravel jag pallar innan jag börjar skumma. Men mellan raderna då: Män är onda (fast just det, det skriver hon ju att hon inte skriver samtidigt som allt hon skriver tyder på att hon tycker det hon skriver att hon inte tycker. Eller skriver). Det har hon sett på en dokumentär från Rumänien.

Någonstans här börjar jag okontrollerat gråta. Skakandes, hulkandes och med en otrolig känsla av skuld. Nu kritiserar jag – som är man – henne – som inte är man – och bidrar således till näthatet, krigen och till viss del (?) våldtäkterna runt om i världen. Detta klarar inte mina nerver av, och jag känner att den enda botgöringen det kan bli tal om är att snabbt hitta en man och förolämpa honom djupt. Så att det blir 1-1 liksom.