En tanke tar form

Ett upplevt tvång

Här är jag ju tvungen att lägga till något. En förklaring kanske. Om någon hittar hit. Från där jag la upp texten i efterhand. Här ligger den alltså. Här är originalet. Ett enda ord är bytt; ett inte mot ett allra. Det är allt. Vad det betyder, det vet jag inte alls. Inte heller vad det är. Om något. Jag skrev det först av en annan, icke väsentlig anledning. Bara skrev. Sedan förändrades det för mig, och började betyda något. Pretentiöst? Måhända. Tror jag att det är fantastiskt? Knappast. Men när något råkar komma ut, något annat än tänkt, då kanske det är rätt att låta det få ta plats. Inte bara ligga i en vrå och gömmas bort. Kanske, bara kanske kan någon annan ana betydelsen. Jag kan det inte. Jag bara anar att, inte vad. Kanske finns det inget alls att hitta, vad vet jag. Säger det dig något, ja då är jag högst nyfiken på vad.

2009-10-03-the-morning-star-paradox

Den börjar som en vindpust. Sedan rör den sig över horisonten, för att landa i en vattenpöl. Alldeles ensam. Den sträcker på sig, tittar upp mot skyn. Kom den från ovan? Den rör sig trevande, letande. Söker efter kontext, ett innehåll. Det finns inget, allt är tomt. Det är bara vitt. Men så plötsligt. En dag, kväll eller natt. Då glimtar något till, en aning. En enda, liten bris av vett och sans. Det räcker så, räcker för nu. Annars är risken stor. Stor att den går sönder, att den försvinner. I intet. Tomt, igen. Inga glimtar, ingen vind.

Den andra börjar inte alls. Den slutar. Slutar tvärt. Varför, det vet ingen. Inte minst den. Den bara gör. Gör vad den skall, vad den borde. Annars hade den fortsatt. Antagligen. Då hade det varit meningen, en fortsättning. Då, som nu, hade den följt sina borden, sina måsten. Men när den har slutat, när allt har upphört. Då finns det ändå något där. Något kvar. Lämnat. Något kvarlämnat till sitt öde. Som inte finns. Det kan inte finnas ett öde. Inte för något som har tagit slut. Ändå finns det där. Ett öde. Ett minne av något större. Blir den igen? Hur då? Kan den börja, eller har den bara ett slut? Som lämnar något kvar. Ett något.

Något är inte alls. Något av kvarlämnat, men inget finns där. Allt är tomt. Allt är ljust. Det finns inget annat. Fast något är där. Kan något vara inget i ljuset? Kan inget då vara något, i mörkret? Fast mörker finns inget. Bara ljus. Och något. Fast ändå inget alls.

Inget är kvar, inget är lämnat. Fast inget, vore det mörkt, är något. Nu finns inget kvar. Inget ljus, inget mörker. Inget. Tomhet, ensam tomhet. Ingen sträcka, ingen rymd. Inget. Då börjar något om igen. Inget ljus, inget mörker. Men det har börjat.

the_creation__38393_zoom

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s